3-ÅRS TROTS

Jag håller på att bli gråhårig !

 

Ellen har troligtvis kommit in i 3-års trotsen på riktigt nu. Visst har vi haft våra stunder förr, men inte som nu.  Jag blir irriterad, ledsen, arg och mitt långa tålamod håller på att ta slut. Säger vi (jag och jonas) en sak gör hon en annan. Hon gör saker som hon vet är fel. På så sätt så är det ett rop på uppmärksamhet. Uppmärksamhet som vi nu delar mellan två barn.

 

Jag tänkte gå igenom en vanlig dag här hemma just nu…

 

Ska vi äta frukost så vill hon ha macka med skinka, när hon fått det så ska hon ha ost istället, när hon fått det så ska hon ha skinka. Hon vill ha juice till mackan. Hon får apelsinjuice, hon SKA HA äppeljuice. Är det inte innehållet som är fel så SKA hon ha andra bestick, annat glas och en annan tallrik. Klä på sig ska i inte prata om. Det ska springas runt. ”Jag ska bara” ”Jag måste bara” ”Nä inte nu Mamma” Det går inte att sitta i soffan, hon hoppar, studsar, åker rutschkana. Säger man till henne lyssnar hon inte. Säger till igen ”Sitt ner i soffan Ellen” så lyssnar hon inte. När man säger till med ett ”hot” då lyssnar hon äntligen. Då kommer vi till läggning. Vi ser på ett avsnitt av en serie eller läser en bok, sedan är det god natt. Efter avsnittet så är hon törstig, hon är kissnödig, hon har fel tutte, hon vill ha andra filten, hon vill ha den andra kudden, vi ska dra upp rullgardinen, hämta andra gosedjur….

 

Jag har förstått att det absolut inte går med att säga ”Gå och ta på dig overallen” ”Gå och ta på dig din mössa”. Jag försöker istället med ”Vet du vart din mössa är?” ”Kan du visa mig dina skor” Men får endast ett blankt ”Nej” eller ”Jag ska bara”

 

Hur gör man? Ska man byta ut det där glaset till det glaset hon vill ha? Ska vi byta filten bara för att det är ”fel” filt? Ska vi ge henne allt hon vill ha bara för att hon ska bli nöjd?

 

Just nu är det bara bråk, bråk, bråk. Känns som jag inte gör annat än att säga till henne att man inte får göra si o så. Det är varken roligt för mig eller Ellen. Jag vet ju att detta är en fas som alla barn ska gå igenom. Men hur tacklar man den som förälder? Hur mycket ska jag tillåta?